Sonen bor i Fritsla och vi brukar hjälpa honom med ”vårbruket”. Jag har blivit galen i träd efter att ha läst Ylva Landerholms ”Träden i din trädgård”, därför sökte vi en plantskola i närområdet. Rångedala finns ju, men det ligger en bit bort från Fritsla (Borås). Dessutom har vi aldrig blivit bra bemötta där, så vi ville inte åka dit. På krokiga vägar fann vi Furets plantskola. Den såg inte så lockande ut, men oj så mycket roligt de hade. En massa olika träd och buskar. Jag hittade min lind Linn (den ska jag inte ha, bytte ju mot en ullungrönn), De hade flikbladig gråal och en mängd andra växter som inte finns hos Bo Grön. Vi köpte en körsbärsoxel, en rödbladig pelarbok och en aronia på stam. Dessutom fick vi syn på en rotäkta ros vid namn Sven, den kunde vi inte låta bli. Sonen sa att han äntligen hade fått en ros som han kan komma ihåg namnet på. Furets plantskola rekommenderas.

Vi hade tur med vädret. Det regnande lite på väg hem från plantskolan, men sedan hade vi uppehåll och ganska mycket sol. Maken gödslade gräset med min Chrysan, det tog en bra stund innan jag förlåtit honom. Man kan väl läsa på påsen!

Vi arbetade inte hela tiden utan hade tid för god mat och umgänge. Vi spelade trebello, eller heter det tribello. Det är ett kortspel för tre. Vi har nog spelat tusen gånger genom åren och sonen har vunnit max fem gånger.

Vi har snyggat till och utökat planteringen framför stensättningen. Vi har planterat två små granar, med betoning på små, och en järnek. Det blev snyggt, nu får det nog vara färdigplanterat. Vi får sätta oss ner och titta på när det växer. Att sitta ner är inte det vi gillar bäst, så vi får se hur länge vi står ut. Man kan ju göra annat än plantera.

Då Patrik Falk, ”vår” jätteduktiga trädgårdsanläggare, redan i planeringsstadiet föreslog att vi skulle lägga sten runt gräsmattan för att kunna köra klipparens hjul där, sa vi nej.  Vi skulle nämligen  ha ”skuren” kant. Det var inte så roligt med den kanten och då kantklipparen med långt skaft (Gardena) inte fungerade, ändrade vi oss och ska nu lägga kantstenar. Det finns trevliga stenar med olika sväng, så det är tänkt att bli hur snyggt som helst. Vi ska göra det själva och det ska bli roligt. Patrik råder oss att gräva ut 20 cm, lägga duk och sätt-sand och därefter stenarna. Låter ambitiöst men vi ska lyda honom. Han vet vad han talar om.

Stenarna kom i morse då vi var ute och cyklade. Numera cyklar vi 10 till 12 km varje dag, det är faktiskt roligt. Precis då vi kom hem började det regna. Vi bestämde att vi skulle börja sätta kantsten då regnet upphörde. Det visade sig vara ett kraftigt regnväder som inte upphört än, så stenarna får vänta.

Det ser bra ut i trädgården, allt kommer, till och med häcken. Några hostor har inte visat sig än, nästa år ska jag markera med grillpinnar var de sitter. Vi kapade en hosta i går då vi planterade om ett blågull som hamnat fel. Det ser ut som att stjärnramsen har ökat ut sig rejält. Kan inte veta vad det är om inte rams.

I vår kommun har man förbättrat tillgängligheten för funktionshindrade genom att förbättra gångstigar och bryggor vid ett av våra friluftsområden. Makens syster och svåger var här under helgen. Vi packade en liten fikakorg och for dit. På bryggan stannade vi och spanade ner i vattnet och fick syn på en groda som kom simmande. Han hade problem med vågorna, men kämpade på. Först simmade han rätt ut från stranden, men kände förmodligen att hans  teknik inte var så bra. Han svängde in mot land och hamnade under ett litet klipputsprång. Vågorna gjorde att han slog i huvudet gång på gång. Med en kraftansträngning kom ut från klippan och simmade mot en brant klippa. Han försökte få fäste på en halkig bergvägg, men det gick naturligtvis inte. Slutligen fick han tag i en liten grästova som han tog tag i. Skulle han kunna ta sig upp på fast mark?

Vi funderade på varför han gett sig ut i vattnet. Simma verkade inte vara hans grej. Då kom det en betydligt större groda simmande, från andra hållet, med kraftiga bentag. Det var kärlek, eller parningslusten som fört honom ut på vågorna. Föremålet som lockat till den vådliga simturen simmade tätt förbi i snabbt tempo utan att se på honom som hängde i grästovan. Honan insåg direkt att den hanen inte var värdig att bli far till hennes barn.

Vi fick lämna grodan åt sitt öde och funderade på, hur gör grodor?

Nu har vi gått över hela trädgården, rensat, luckrat och gödslad med naturgödsel. En del har inte kommit upp än så vi fick luckra försiktigt. Nästa år ska vi sätta en pinne i alla hostor, de har inte visat sig ännu. Då jag rensade bland julrosorna hittade jag flera hjärtblad från något. Har ju läst att julrosor sprider sig med frön, men jag är väldigt osäker på om det verkligen kan vara julrosor. De får stå kvar till dess jag ser de första karaktärsbladen.

Vi har planterat om lite. Till den nya ullung rönnen som står i plattsättningen har vi kompletterat med fem hakonegräs. Det ska bli omkring 30 cm höga tuvor och ska ge intryck av låg bambu. Vi satte också en Picea abies Echiniformis, igelkottsgran, i samma ruta. Sedan tidigare har vi några alunrot och en hosta där. Det är ett tråkigt område,med vedlada, kompostbehållare och tvättställning, nödvändiga saker men inte så snygga. Från början skulle jag dessutom ha växthuset där och så plötsligt kände jag att min växthusperiod var förbi. I år ska vi arbeta lite med ytan för att göra den lite snyggare. Vi tänker plantera något för att stänga för mot gräsmattan och ha några krukor med gröna växter i. Tar en bild då vi kommit igång.

Leta i mina dokument, eftersom jag trodde mig komma ihåg, att jag skrivit ner vad vi planterat och var. Blev glatt överraskad. Vilket arbete jag lagt ner, varje liten planta var dokumenterad, var den var placerad och hur den kommit igång. Det ska bli roligt att fortsätta med dokumentationen. Redan anar jag att de tre stjärnramsen har försvunnit. De såg inte så bra ut förra året och än har de inte visat sig, men det är bara april.

Både maken och jag har dragit på oss en kraftig förkylning. (Misstänker att dottern smittade oss) Vi har tvingats avstå från cykelturer.

Idag har vi varit många timmar i trädgården. Vi cyklade på morgonen, men sedan gick vi ut och rensade, klippte bort gamla perenner och gödslade med naturgödsel från påse. Det känns i hela kroppen, kanske mest i ryggen. Själen mår däremot bra, det är verkligen avkopplande att jobba i rabatterna. Grannarna förfasar sig-så mycket ni har att rensa! Vi tror ju, att då växter kommit igång lite mer, så ska det inte bli så mycket rensande. Kanske tur det, även om vi tycker om rensandet, för man blir faktiskt stelare med åren, vilket jag inte vill erkänna.

Våra buxbom ser sjuka ut. Vi har åtta klot, köpta på olika ställen. Tre stycken som är placerade i framkanten av rosrabatten är absolut färdiga att bytas ut. Vi funderar på ett större idegransklot, eller varför inte en hänglärk `Puli´. Vi ska fundera lite, det kanske blir några pioner. Det är så planerandet brukar gå till hos oss, det eller det och så slutar det med något helt oväntat.

Jag har förmånen att var frisk, läkarbesök brukar jag kunna undvika. Det räcker oftast att ge kroppen en chans att läka. Men nu i veckan blev det något med mitt ena öga. Ögon är känsliga så jag gick verkligen till vårdcentralen. Möjlig näthinneavlossning, visade sig på ögonkliniken i stora staden, vara något så enkelt som glaskroppsavlossning. Om jag får synbortfall, helt eller delvis så, så kan det ändå vara näthinneavlossning. (Då ska jag tillbaka till ögonkliniken, för då ska det opereras)  Så länge figuren flyter runt i mitt synfält är det ingen fara, bara obehagligt, men om! Jag kan inte avgöra om jag har synbortfall eller om det bara är figuren som blivit större. Lite jobbigt är det. Min hjärna kommer så småningom att vänja sig vid figuren och då kommer allt att återgå till det vanliga. Om inte hjärnan kommer att vänja sig så får det gå ändå. Ett litet besvär som stör mig oerhört. Jag är ju frisk, så vad har jag att oroa mig för.

Imorgon ska vi fortsätta med en annan del av trädgården. Då jag jobbar i rabatterna glömmer jag ögat, det kanske är så att min hjärna redan börjar vänja sig. Så är det naturligtvis.

Det är riktigt roligt att cykla. Vi börjar varje dag med en cykeltur på fem till sju kilometer. Den där osäkerheten jag kände i styrningen tog bara några gånger att få bort. Kraften i benen har nog ökat, men fortfarande får jag ta i ordentligt i uppförsbackarna. Det har varit blåsigt och att köra längs en öppen väg i motvind kostar på. Min pappa cyklade aldrig i motvind, han kallade det ”sida mot” och hade man tur var det ”sida mä”. Jag kan inte minnas att han någon gång erkände att det var motvind. Nu ropar vi till varandra, maken och jag, det är kraftig sida mot. Vad säger du?? Håll tyst när du cyklar är nog en bra uppmaning.

Vi har fått hem himalajabjörken. Den var större och tyngre än vi kom ihåg. Min syster och jag grävde hålet, inga otrevliga stenar dök upp så det gick ganska lätt. Nu kommer vår dotter med familj så jag avslutar.

Vi åkte till en plantskola i lördags. Där hittade vi en stor flerstammig himalajabjörk så maken blev glad. Den var så stor, nåja ganska stor, så vi ska få den hemkörd. Vi frågade efter linden Linn, men den kände de inte till. Vi blev rekommenderade något helt annat, en ullungrönn, Sorbus ´Ddong´, och kände att den skulle passa bra. Det var också ett flerstammigt träd i en stor kruka. Den fick vi in i bilen.

Förra helgen var sonen här, han hjälpte oss att flytta en mindre rönn, Carmencita, som tidigare stod där ullungrönnen står nu. Det hade varit bra om vi bett honom hjälpa till att gräva för nya trädet. Efter att ha läst Träden i din trädgård av Ylva Landerholm, har jag förstått att hålen ska var djupa och breda, men naturligtvis ska inte trädet stå i botten. Vi började gräva maken och jag. Då vi tyckte att hålet var stort nog, blev det klang i gropen. En sten. Att plantera ett träd på en sten är inte bra, det förstår ju alla. Vi grävde runt och stenen blev större och större. Vi var inne på att sätta rönnen i en annan del av trädgården, men så lätt gav vi inte upp. Efter flera timmar såg vi att det var en stenstolpe i granit, 60- 70 cm lång med drygt 20 cm sida. Vi fick upp den på två stolpar och lämnade den över natten. I morse, med nya krafter kunde vi resa upp den så den stod i gropen, att få upp den var inte att tänka på. Nu står den i hörnet och vi tror att rönnen lätt kommer att passera den med sina rötter. Vilket jobb, men så nöjda vi var då allt var klart. Ja, det var svårt att få ut rönnen ur den jättelika krukan också. Efter att ha testat olika verktyg tog maken en yxa och högg till. Vi hade jordförbättrat och fick köra bort en del jord. Plattorna blev smutsiga, men då de är torra ska vi borsta bort jorden.

Rönnen på plats

Stenen står i sitt hörn

Vi har haft varmt ganska länge. Jag känner en viss oro för häcken. Den ser fin ut, precis som förra våren. Blir det en längre period av kyla så är rädd att den dör, igen. Nej det är nya plantor som kan dö, de redan avlidna ligger på komposten sedan länge. Om den här häcken dör ska vi ha plank säger jag till maken. Han svara inte riktigt på det, optimist som han är tror han att den ska komma igång i år.

Vårlökarna prunkar inte alltför mycket. Vi köpte lökar för nära tusen kronor och än så länge är resultatet magert. Av fyrtio snödroppar blommar en, inte så roligt. Det finns lite snödroppe-blad men alltså endast en som blommar. Läste i en bok att lökarna ska sättas direkt, annars kan de torka. Vi beställde från Odla nu och planterade samma dag som de kom, men det var antagligen redan för sent. Man kan ju hoppas att bladen piggnar till inför nästa vår och kommer med blommor. De lökar som blommar bäst är krokusen, som vi fick gratis, eftersom vi köpt så många lökar. Dessutom ser det ut som att narcisserna kommer bra. Något som tycks trivas är Kungsängsliljor. Vi försökte med dem på Västbacken , men där kom det endast ett fåtal.

Vi har planterat om ett träd. Vi satte en Carmencitarönn där jag hade tänkt mig växthuset. Den såg så liten och tanig ut att vi flyttade den. Vi ska plantera en lind där. Vi kommer ju från Katrineholm, lindarnas stad, så den måste passa. Maken vill ha en himalajabjörk, den kan nog göra sig bra mot vårt svarta hus. Dessutom ska vi plantera en lönn, på framsidan och en syren, Krasnavitza Moskvy på ett bra ställe. För att hinna se lite av träden måste vi satsa på större exemplar och de är ganska dyra. Jag (vi) har blivit vilda på träd efter att ha läst Träden i din trädgård av Ylva Landerholm. det är en bok jag varmt kan rekommendera. I boken läste vi att nyplanterade träd måste vattnas med femtio liter, vid ett tillfälle, i veckan under första året, tror jag att det stod, men i alla fall under ganska lång tid. Maken pytsade på tio liter på det omplanterade trädet och kände sig duktig.

Jag har haft flera olika cyklar i mitt liv. Min pappa var cykelentusiast och tävlingscyklist, så jag fick lära mig i tidig ålder. Då jag var drygt fem år bestämdes att vi skulle cykla till morfar. Det var självklart att jag skulle cykla själv. Det var en mil till morfar men pappa tyckte att det var en lagom tur för familjen. Min lillasyster åkte med mamma. Då vi hade en kilometer kvar, var jag så trött att jag ramlade av cykeln, ner i en slänt. Jag tyckte då att pappa var en hjälte, han tog min cykel på ”hornen” (styret) och mig på pakethållaren. Tänk att han orkade! Numera tycker jag att han var tokig som trodde att en femåring skulle kunna cykla så långt på tidens dåliga grusvägar.

Jag blev inte direkt avskräckt av incidenten utan har cyklat, men aldrig tyckt att det varit roligt MEN i morse sa jag till maken att jag funderat på att köpa oss varsin cykel. Då man varit gifta så länge som vi har tänker man ofta lika, för han också tänkt på det. Det som startade tankarna var att min syster sms:at att hon cyklat runt vår långa promenad på 45 minuter.

Det finns en cykelhandlare bara ett kvarter bort så vi gick dit och inhandlade varsin cykel av märket Skeppshult med sju växlar. Vi köpte också varsin cykelhjälm, en illgul, ful med reflexer. Maken har tidigare sagt att han aldrig skulle ta på sig en cykelhjälm. Men efter att  vi fick höra av en god vän att hon cyklat omkull och slagit i huvudet och därigenom förlorat stora delar av synen, blev det en självklarhet med hjälm.

Efter lunchen tog vi en premiär tur. Så vingligt och osäkert det kändes. Det var jättejobbigt och vid en liten uppförsbacke, försökte jag trampa upp med ettans växel i, men jag orkade inte. Då jag hoppade av blev jag nästan chockad, benen bar mig knappt, jag blev max femtio centimeter hög. Och jag, som har promenerat som en tok i flera år, har alltså klena ben. I fortsättningen ska vi cykla två gånger om dagen och i morgon ska jag låta montera in en kilometermätare.

Det kan väl inte vara våren som kommit redan. I min ålder borde man ha så mycket erfarenhet så man förnekar det. Men ändå, det är plus tio grader och underbart solsken.

Barnbarnen och deras mor var här en del av sportlovet. Vi var ute varje dag, båda flickorna tycker om att promenera. Jag kommer ihåg från min tid i skolan att många barn knappast orkade gå en kilometer. De här tjejerna kan gå långt och leker längs vägen. Det glädjer mormor.

Vi var på bio och såg Prinsessan Lillifee och enhörningen på lördagen. Jag räknade med fullsatt salong och kände att vi kom iväg lite för sent. Så förvånad jag blev då jag insåg att vi endast var omkring trettio personer som skulle se filmen. Så tråkigt, sa jag då vi åkte hem. Varför då, frågade den yngsta. Jag svarade, att om inte fler går på bio så kommer man troligen att sluta visa barnfilm. Varför då??? Där slutade diskussionen.

Hemma hade maken lagat middag. Flickorna skulle få ”bubbelvatten” till maten. Jag ska försöka göra det, men jag har så svårt att skruva på flaskan, sa jag. Jag kan lära dig, eller så gör jag det själv, sa den yngsta (6). Det hjälpte, jag gick ut och skruvade på flaskan, mormor ville inte vara sämre än det yngsta barnbarnet. Jag har kunnat det länge, upplyste hon.